...

Varför e man så jävla klen o måste bry sig i allt! Varför kan man inte bara stiga upp, borsta av alla beskymmer å gå vidare? Varför ska allt det ältas o analysereas, varför man man inte bara skita i allt? Varför måste man må dåligt för någonting som man inte kan göra något åt?  Varför känner jag att jag alltid måste vara omtyckt? eller ja.. Jag vill inte att någon ska ha något emot mej... Varför kan jag inte ta det, hur svårt kan det vara?
Sitter o tårarna bara rinner ner för kinderna, har försökt sova i en o en halv timme men tankarna går på högvarv.. Vet egentligen inte varför jag gråter, e jag arg på mig själv, för att jag inte bara kan skita i det och gå vidare o va nöjd me det jag har, eller e jag arg och besviken på honom? O de värsta av allt e ju, jag har ju inte en aning om det jag sitter o funderar på e något som har satt sig på skallen eller om det finns någon anledning till att vara såhär upprörd?  Att leva i ovisshet har tydligen blivit något som tillhör min vardag, men så e det väl när man e så feg o klen som vågar inte ta upp det!

HUR FAN GÖR MAN FÖR ATT INTE ALLTID HAMNA NER I SAMMA SKIT VARJE GÅNG!!??